Forntidsgener

Jag hittar äntligen min kamera och går och öppnar ett fönster för att kolla hur kallt ute. Det är midnatt och snön täcker allting. Jag stänger långsamt fönstret. Jag vill inte väcka någon. Jag tar på mig en varm jacka och går nedför trapporna till gatan. Det är absolut tyst och öde utanför. Snön är mer än 30 cm djup. Jag har svårt att gå i snön. Jag går med tunga steg. Det är som att jag har blyskor. Allting är ganska vackert under snön och glänser som smycken under gult ljus. Der är en förförisk syn Jag ställer min kamera i rätt position och tar några foton. Jag ser en stor kyrka med många små torn på taket och ett stort kors på toppen. De skimrar vitt i ljuset. Jag vet inte varför gilla jag att titta på dem. Jag känner att hela staden är i mörker utom kyrkan. Jag kan inse nu hur folk föll för religionen i den grå forntiden. Kyrkan får en att tänka. Om en präst som har fina kläder och en hög hatt kommer ut från kyrkan och ber mig konvertera till kristendomen så kanske jag accepterar det. Jag försöker att samla mina tankar och gå bort. För ett ögonblick skakas min tro av mina forntidsgener. Kanske är det deras nostalgi eller begäran som orsakade det.

Rödgul Röst

Det är dags att vakna även om jag känner mig lite svag. Jag promenerar till badrummet och tvättar mitt ansikte. Jag kan inte känna igen mig själv i spegeln. Jag tvättar ansiktet igen. Jag bäddar sängen och sen går jag till köket för att förbereda frukost. Jag känner att idag blir en lång dag. Jag hör ljud från gatan. Jag öppnar fönstret i vardagsrummet och tittar ut på gatan. En äldre dam går till gatans slut och svär med hög röst. Jag kan inte se några andra folk på gatan vilket gör situationen lite konstig. Några få steg längre ner på gatan fångar hon en plastpåse som svävar och flyger med vind. Hon tar plastpåsen och går tillbaka. Hon svär fortfarande även efter att hon uppnått sitt syfte. Jag lutar mig ut lite mer för att se var hon går. Många apelsiner ligger på marken på andra sidan gatan. Hon kommer nära frukterna och tar apelsinerna, den ena efter den andra. En pojke går förbi den äldre damen och ser henne plocka apelsiner. Han går bredvid henne och försöker att hjälpa henne. Hon ser honom och skriker på pojken. Gå bort härifrån, din rackarunge och smyg inte runt bland mina frukter. Pojken hoppar som en liten fjäder och springer tillbaka några steg. Den äldre damen samlar alla apelsiner och fortsätter gå men hon svär fortfarande för sig själv.

Räven och Kråkan

En liten kråka hittar en ostbit och plockar den från marken med sin näbb och flyger upp i ett träd i närheten. Räven går förbi och ser en kråka med en ostbit i näbben. Han kommer nära trädet och tittar på kråkan. Du har vackra ben och vingar, säger han. Svart är färgernas kung och jag har aldrig sett en sån fantastisk fågel innan. Dina fjädrar är mjuka och lysande. Din hals är rak och lång. Ditt bröst är brett och starkt. Jag tänker att om din röst är lika vacker som din gestalt kommer du att vara den mest eleganta fågel i världen, säger han. Kråkan vill sjunga för att visa räven sin välljudande röst så hon öppnar sin näbb och ostbiten faller ner. Räven hoppar och tar ostbiten. Han sväljer den och fortsätter gå.

Written by Habib Yagmai, Translated by Mohammad, Edit by Susann